Ännu en dag avverkad


Ytterligare en dag på året avverkad. Den var tung. Vaknade med en klump i halsen som var på väg att lösas upp. Plötsligt sjönk allt in och jädrans vad ont det gjorde. Sedan gick det över som om ingenting hade hänt, som en storm som drog över havet och efterlämnade en spegelblank yta.

Började baka igen och jag hann, fick sirapspinnarna klara innan besöket till grannen kom så hann leverera dem. Sedan var jag där med paus på några timmar. Kom hem framåt 19-tiden och då löstes klumpen i halsen upp igen. Det går verkligen som i vågor. Ska försöka gå upp i tid imorgon så jag kan få till en pratstund med vännen. Saknar våra pratstunder. Känns som vi mest utbyter blickar nu. Känner att jag verkligen vill ha sagt vad jag känner, alltså vad de här åren betytt för mig. Jag vill att hon ska veta det. Med ord. Hoppas det finns tillfälle till det. Jag tror hon vet men kanske inte exakt hur viktig hon har varit. Tycker alla människor förtjänar att få veta sånt. Jag skulle velat veta det. Kanske ren egoism vid närmare eftertanke. Kanske handlar det alltid om det? Att vilja få säga allt, att vilja bekräfta allt och inte stå kvar där med alla orden och vetskapen om att de inte blev sagda.

Jag ser henne försvinna framför mina ögon. Såg henne sova med ögonen öppna. Var tvungen att luta mig fram och lyssna. Tänkte en kort sekund, försvann hon nu? Plötsligt såg hon upp på mig med de där ljusblå ögonen som om hon aldrig hade sovit och log. Jag såg ju att hon var långt borta. Jävla morfin och jävla cancer!

Har annars svinigt ont i handlederna och nacken men annars fysiskt sett bra. Utan mina Norspanplåster hade jag varit sängliggande. Vad skönt det är att orka leva igen.

Sa till sambon nyss att till sommaren, eftersom jag mår så bra, ska jag nog försöka dra ner på hälften av styrkan. Känns onödigt att gå på mer än jag behöver.

Nja, sa han, eller så är det så att det är därför du mår så bra. För att du har precis vad du behöver nu?

Ah, att man inte kan tänka klart. Självklart är det så. Inte skulle jag må så bra nu om jag vore övermedicinerad. Det är alldeles perfekt som det är nu 🙂

Sommaren, vet inte om jag ser fram emot den. Kommer den bli tom? Förmodligen. Den kommer att bli konstig. Jag har mina rutiner. Vet att efter lite trägårdsarbete väntar kaffe i trädgården bredvid. Alltså, alla andra år. Inte i år. Det här blir en konstig sommar….

Annonser

4 thoughts on “Ännu en dag avverkad

  1. Ulrika, det är konstigt för vi känner inte varandra,men det känns som vi känt varandra alltid.Jag läser alltid din blogg även om jag inte kommenterar.Du är som en nära vän till mig ska du veta. Synd att jag inte är duktig på skriva, men jag finns och jag lyssnar på dina ord.
    Kramar Jovanka

    1. Tack vännen. Du ger alltid ett så fint stöd med dina ord och det spelar ingen roll hur man skriver, bra eller inte. Det är tankarna och de ord man yttrar även om de är få som räknas. Tack till dig och på ett sätt kan man allt kalla det en slags vänskap och band trots att man aldrig träffats. Våra ord på skärmen är bara som ett eko från verkligheten. Det reflekterar en liten del av vad vi är, kanske egentligen den mest sanna bilden. Utåt sett är det så lätt att lägga på en mask eller roll men när man skriver (i alla fall jag) så är det lättare att vara sann och sig själv.

      Tack ❤

  2. du äär en fin granne och vän och du finns där även nu när det är fruktansvärt tufft, många vågar inte besöka en vän som är döende för att de inte vet hur de ska ”föra sej”… du vet och du kan och du gör…en eloge till dej…tror det betyder enormt mycket för din vän.

    Du har en klok sambo som öppnade dina ögon…du ÄR lagom smärtlindrad ,du har ettvärdigareliv…förstör inte det pga rädslan för mediciner…visst ska man vara medveten men inte minska av och sedan må sämre.

    Sommaren kommer säkert att kännas konstig och tom efter din vän, men jag hoppas ändå sommaren blir fin för dej:)

    Massor av styrke kramar…du behöver dem nu för att orka med allt det tunga!

    1. Tack Henny ❤
      Om inte annat så ska jag göra den fin till minne av henne. Jag ska göda mina ringblommer så hon får buketter avsett om hon kan ta emot dem själv eller inte. Hon älskar ringblommor och jag har alltid trädgården full.

      Det kräver en massa mod att våga mötas i ett sånt här läge, Så lätt att dra sig undan och jag tror att människor gör det av rädsla, för att de är rädda att för att gråta och rädda för att se att livet kan vända så tvärt. Är inget fördömande mot dem men när man väl tagit steget känns det bara rätt men vet själv, det här har inte alltid varit min starkaste sida så jag förstår.
      Tack för kramarna ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s