Dagar i sorg


Att sörja någon gör som ni säkert alla vet väldigt ont. Allt känns underligt, konstigt, ovant, tomt, främmande och ledsamt blandat med skratt och fina minnen. Sonja var inte bara en granne jag drack kaffe hos utan även en mycket god vän. Hon brydde sig om mig och jag brydde mig om henne. Hon hade en massa fina egenskaper samtidigt som jag nästan kan bli arg för att hon alltid satte alla andra främst. Trots allt lidande så oroade hon sig för andra som när hon låg där i sängen med svåra smärtor och en enorm trötthet och undrade hur det skulle gå för mina händer.

Frågade mig varje dag om jag verkligen orkade hjälpa till så mycket, om jag inte hade ont? Hon frågade mig, hon som led så oerhört. Ni förstår att hon var en så ömsint och fin människa, eller är. Att hon inte finns kvar här betyder ju inte att hennes gärningar försvinner på något sätt.

När sötbärsträden står i blom ska jag föreviga det på ett foto och framkalla på canvas och sätta på väggen. För mig kommer det vara en fin påminnelse om henne. Svalkande iste i skuggan under det blommande sötbärsträdet bara ett stenkast från mitt hus. Vi har en liten stentrappa mellan våra trädgårdar som använts flitigt. Våran trädgård ligger lite lägre.

Den trappan, vad ska jag med den till nu? Vem ska jag gå till nu? Huset kommer snart att få nya ägare. Hennes make flyttar till den lägenhet som var tänkt att vara bådas. Jag kommer givetvis åka dit men det kan aldrig bli som tidigare. Jag hade två kära vänner, nu är bara en av dem var.

I år ska jag göda ringblommorna ordentligt så de blir kraftiga och stora så att hon kan få många fina buketter vid sin sten. Jag brukade ge henne buketter flera gånger varje sommar. Hon blev alltid lika glad. Det ska jag fortsätta med!

Min älskade vän. Jag skulle kunna göra mycket för att få dig tillbaka men jag önskar inte tillbaka dig till det lidande du gick igenom. Då har du det bättre där du är nu. Ingen ska behöva lida så och efter ett långt och fint liv ska man inte behöva avsluta sitt liv i sådana plågor. Om jag bara hade kunnat göra något för dig så du slapp de där sista timmarna.

Jag har egentligen inget jag ångrar. Jag kunde inte gjort mer. Inte visat min uppskattning mer, inte hjälpt till mer, möjligen besökt henne oftare, ringt varje dag men under flera års tid träffades vi minst en gång i veckan över en kopp kaffe så vi hann få många fina stunder. Vissa veckor såg vi en stund varje dag.

Hon fyllde 79 år den dagen hon gick bort. Det är ganska många år. Jag var bara med i några få av dem men på något konstigt sätt känns det som att hon har funnits i mitt liv alltid. Jag önskar att alla någon gång fick uppleva en sådan vänskap. Den går inte att jämföra med något annat. Att sitta och babbla och sörpla kaffe med en jämnårig är kul och givande men att få lära känna en människa som levt länge, som gjort så mycket i sitt liv, upplevt så många saker och som aldrig någonsin varit bitter och bara haft guld i hjärtat. Det går inte att jämföra med något.

Älskad och saknad. Nu ska jag låta mitt liv gå vidare. Inte stanna upp för länge men minnet ska leva kvar för all framtid. Jag ska inte gråta bort tiden utan försöka glädjas åt minnena. Låta hennes ord bli ringar på mitt vatten. Jag ska berätta om henne för mina framtida barnbarn, alla nya vänner jag får och den dagen det är min tur ska jag tänka på att hon är en av dem jag längtar efter att få återse.

Livet måste gå vidare!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s