Det känns som att jag lever!


Jag har alltid trott att jag är en vintermänniska för jag älskar snön och varma kläder, brasor som sprakar och levande ljus.

Nu inser jag att det är våren som är min årstid. I alla fall sedan jag blev sjuk på riktigt. Kylan finns det fan inget positivt med om man ser ur smärtsynpunkt. Allt blir ungefär dubbelt så illa. Nu mjukas lederna upp, ”knarret” minskar, spänningarna inte lika omfattande och jag fryser inte. Allt detta = mindre ont.

Var med och städade i garaget idag. Inte så att jag bär tunga saker men jag grejade och var med hela tiden. Nu kan man gå in i vårat garage. Något man knappt kunnat göra på 10 år (övertygad om att det inte hade blivet hälften så bra utan min närvaro).

En hel kärra med skräp blev det. Ren skit! Sånt man hamstrat sedan tidernas begynnelse. Hitta både kläder och skor där. I garaget! Ni fattar, vi är hopplösa….

Statusen nu är: lagom ont. Inte mycket sämre än annars och absolut inte sämre än varenda dag under vintern. Tvärtom! Jag mår gott av aktiviteten samtidigt som jag måste vara sjukt försiktig i allt jag gör. Inga snabba rörelser, inga lyft, bara rörelser i rätt riktning och inga armar farandes utanför kroppen.

Tänk, jag trodde aldrig att det skulle gå att lära in ett nytt rörelsemönster men jag har förvånat mig själv. Det går även om det inte är fulländat.

Nu i min bästa form på länge känner jag dock att ett regelbundet arbete klarar jag ALDRIG i det skicka jag är i nu. Det låter som att jag inte gör annat än grejer men det är inte riktigt hela sanningen och inte så som en normal människa gör. Jag vill få det till normalt. Normalt för mig men jobb, fasta tider, samma sak, samma rörelser varje dag, inte kunna vila när man behöver, inte kunna gå på toa exakt när man måste, inte kunna äta just vid det tillfälle som är enda gången på dan man kanske kan äta, inte få vila ut, ta en sovdag, inte ta tabletter när smärtan är som värst och lägga sig en timma. Hur tusan skulle jag klara det och det säger jag inte för att jag inte vill jobba? Jag behöver pengarna och jag vill ha ett socialt liv!

Det känns som att jag måste komma till ett beslut snart. Af och Fk väntar på besked om operationerna så de kan börja räkna på när jag ska tillbaka ut i jobb. Saken är bara den att jag inte tror att jag är redo för att operera eftersom resultatet är så ovisst. Hela mitt liv kan reaserar pga att jag får sämre funktion än jag redan har och kanske ännu mer smärta. Jag är i nuläget inte tillräckligt desperat även om jag trott det tidigare.

Utan att bli bättre i händerna kan jag inte ta ett jobb. Efter dessa 4 operationer med evighetslång gipsning och rehab kan jag kanske ta ett jobb. Har jag rätt att säga nej, jag vill inte operera mig nu och därmed i princip välja att inte kunna jobba? Tar de hänsyn till riskerna med operationerna?

Äh, skiter i det nu. Jag mår gott och det känns verkligen som att jag lever just nu. På riktigt! Saknar dock min vän enormt mycket och ser inte fram emot begravningen den 4:e April 😦

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s