Är lite konfunderad över en sak.

De som gnäller mest över smärta och hur svårt de har det (notera nu att jag inte menar att det inte finns undantagsfall) är de som klarar av att både jobba och göra än det ena än det andra. Självklart är det jättetufft att jobba med en grundsmärta och diverse problem, men ärligt. Klarar man av att jobba och fortsätta ha ett liv efteråt, är inte det ett tecken på att det inte är så illa egentligen? Har man inte då alternativet att ”lägga saker på hyllan”? Välja bort en stor del av det som ökar på problemen?

Det låter ofta som att de lever i ett helvete och visst, det gör de säkert men hur kan man så fullständigt förlora tacksamheten till att ens kunna ägna sig åt arbete och fritidssysslor?

Det här anser jag vara lika vanligt hos ”friska” människor som hos kroniker. Ni får strypa mig om ni vill men jag står för det. Sedan finns det de som faktiskt har ett helvete på riktigt och i den stora massan betraktas de som de andra. Att man säger att man har sjuuuukt ont tappar lite sin mening.

Jag vet många som har det hur tufft som helst på riktigt och de är tacksamma om de tar sig ut på egen hand en gång i veckan. Sedan finns det de som arbetar, storstädar, pysslar om djuren och handlar på en och samma dag som sedan vräker ur sig att de går sönder och är nästan döende. Vart tar tacksamheten vägen? Varför kommer inte den först man blir sjuk på riktigt?

Har man en åkomma eller kronisk sjukdom kanske man kan räkna ut i förväg att man får ont av vissa saker och göra bedömningen, är det värt smärtan? Är det det så, jaha. Man har förvärvat sig den på egen hand. Jag säger inte att det är rättvist eller att jag inte tycker synd om de som har ryggskott eller lider av annat kroniskt eller temporärt smärttillstånd. Jag säger bara att man ska sätta smärtan i relation till det man gjort och inte göra om det gång efter gång och samtidigt klaga så förbannat. Det kanske kommer en dag då man inte längre har något att ”lägga på hyllan”. Då man sitter där och bara har ont. Om man gick sönder innan, vad gör man inte då? Dör på riktigt eller ökar toleransen mirakulöst? Brukar det inte vara tvärtom med smärtan att vi ju mer smärta vi får, blir mer och mer känsliga?

Smärtan är subjektiv, ingen kan säga att DU inte har ont eller hur ont du har. Man utgår från sig själv men jag önskade det fanns något som kunde få gnäll-släktet att vara lite tacksamma till livet och de förmågor de har. Jag kan ärligt erkänna att jag gnällde mer för ett par årsedan än jag gör nu. Jag har inte mindre ont. Tvärtom. Jag har bara lärt mig att fokusera på andra saker. Det kommer komma så mycket andra saker på vägen som man behöver fokusera på, kämpa för (vård tex). Man behöver inte vara psykolog för att förstå vad det gör med oss när vi hela tiden talar om hur eländigt allt är. Det kanske kommer en dag när det verkligen blir eländigt och man inser att man hade det ganska bra tidigare.

Lite tacksamhet åt folket! Fanns det ett piller man kunde ge för att göra folk lite tacksamma innan det är försent då hade jag gödslat vattnet vi dricker med det och betalt ur egen fick. Nåja, så god kanske jag inte är men det gör mig ledsen att se de man vet kommer bli sämre fullständigt lägga sig platta och bara hänger sig åt gnälleriet för att invänta att nästa dag gryr så att allt börjar om igen. Sorgligt!

Jag förväntar mig inte att någon håller med mig. Det är så här jag upplever att det är. Det finns de som gnäller mycket som har ett helvete och sedan finns det en större massa som gnäller lika mycket eller mer som faktiskt snarare borde rycka upp sig!

Annonser

8 thoughts on “Gnäll om gnällspikar

  1. Själv har jag tappat förmågan att gå och sitter i rullstol.
    Men jag förstår hur du känner det.
    En del sitter hemma och har inga fel och kör på som vanligt.
    Blir så förbannad på dessa….
    Kram på dej! 🙂

    1. Kan väl tycka att du förtjänar att få gnälla efter allt du varit med om och går igenom. Däremot många andra är respektlösa mot sig själva och andra när de gödslar med sin skit. Hade jag hållit på sådär hoppas jag sambon hade sparkat ut mig för som sagt det kommer en dag,…. och vem fan orkar lyssna på mig då om jag redan nu skulle sura ner omvärlden men konstant gnäll?

  2. Å SÅ BRA !! precis så är det. Bara för att man har ont , behöver ju inte allt annat va ”skit”. Underbart formulerat!

    1. Jag tror att man får ett väldigt tråkigt liv om man inte lever med sin smärta. Att hela tiden tänka på hur eländigt det är, inte bara konstatera att man har väldigt ont utan att säga det högt hela tiden, gör det nog ganska svårt att acceptera smärtan. Man måste göra det om man ska klara av den här sortens liv. Man behöver inte jubla över att man har ont men den ska inte få ta över alla glädjeämnen i livet eller sura ner hela omgivningen. Det är ändå ingen som tror på en gnällspik när det väl gäller. Lite som när man ropar vargen kommer…

  3. antar att du har något specifikt ”fall” i tanken när du skriver inlägget och det vet jag ju inget om så jag skriver från mitt perspektiv…

    Jag tror att ens grundpersonlighet och respons från de närmaste runt om en formar väldigt mycket hur du klara att hantera vilken jobbig situation det än må vara.

    Just smärta reagerar man olika på beroende på smärttålighet och framför allt vilka referensramar man har till smärta…ibörjan av min sjukdoms ”karriär” låg jag alltid väldigt högt på den berömde VAS skalan…men då relaterade jag till mitt friska liv.

    Om smärtan smyger sej på eller har funnits hela livet eller om den kommer pang bom tror jag oxå påverkar hur man kan hantera smärta.

    Att känna att man inte blir trodd i sin smärta för att den tex inte syns eller den varierar väldigt och man därmed klarar olika saker och därmed blir än mindre trodd tror jag oxå påverkar hur mkt du verbalt måste hävda din smärta…många anser ju att syns den inte finns den inte och kravnivån kan bli helt fel.

    Jag blir inte att må bättre av att tänka på att andra har det sämre, jag utgår ju från MIN siutuation och mitt liv och vad jag vill ha ut av dagen. Men där kommer samhällets och byråkratin in och värderar att jag inte mår tillräckligt dåligt eller är tillräckligt sjuk för att tex vara sjukpensionerad och skapa mej ett liv med balans och omge mej med sånt som ger mej nöje…för till det räcker inte orken eller så blir det tvärtom prioriterar jag in det så kanske jobbet får stå tillbaks och samvetet äter upp en…inte ens det roliga blir roligt…

    sen tror jag om det är i ”forum form” man upplever att det är mycke gnäll och lite konstruktivitet, så får man ha i bakhuvudet att där skriver man oftast när man är ”i pisset ” elelr har extra problem och vill ha råd ,stöd eller bara spy av sej för att orka igenom den dagen. Sällan skriver jag där om jag suttit och mediterat över hur underbart jag bor, nu när blåsipporna prunkar och fåglarna kvittrar:)

    Jag tycker gnäll kan vara rätt befriande:)
    Men visst skall man försöka hitta saker att vara tacksam över även när det är jobbigt…men det är nog en konst…

    I en självhjälps bok som jag inte minns namnet på, så rekomenderade dom att man skrev en tacksamhets dagbok…alla dagar skulle man skriva tre tacksamheter, en bra sak och en sak man behövde hjälp med…men då kunde dagens tacksamhet vara…tack för att jag inte tog livet av mej idag…OM det var en riktgig skitdag:)

    1. Jag utgår inte från något specifikt fall/person eller något forum. Jag har för tillfället nästan helt slutat att läsa inlägg av den formen. Som sagt, det är inte specifikt eds heller. Jag är personligen är less på att matas av negativitet särskilt om den är till för att skapa uppmärksamhet. Alltså, tyck synd om mig och fem minuter senare är det som att ingenting har hänt och personen ifråga linkar iväg och gör något annat.

      Hur man är uppväxt, vad man har för sociala förhållanden och allt runtomkring en påverkar naturligtvis men OM man alltid gnäller så kan man inte förvänta sig att alla ska ta en på allvar den dagen då det verkligen är något ordentligt. Vi som har ont har ofta problemet att vi inte blir trodda, kallas för gnällkärringar osv. Jag kan känna att jag ibland måste säga det högt så att det verkligen är på riktigt och inte som jag inbillar mig men jag låter det inte ta över mitt liv. Det är inte mitt syfte att peta på någon som kämpar och sliter för att orka och inte har så mycket att välja på, det finns många såna men så finns det skaran med människor så bryter ryggen, spricker, går sönder, dör, svimmar av smärta, funderar på ambulans och sedan går ut och går med hunden. Jag tror nog du förstår vad jag menar.

      Gnäll kan vara befriande, i mindre portioner 😉
      Ta hand om dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s