Jag är inte den som söker vård i onödan!


Och det är kanske nu jag får sota för det även om det inte hade förändrat något i mitt liv!

Jag är expert på att till och med inför mig själv alltid underdriva mina besvär. Jag kommer på mig själv med att tycka så fasligt synd om alla andra och tänka att jag ska vara glad jag som i alla fall inte har det så där illa. Jag lyssnar på beskrivningar som skulle kunna vara mina egna samtidigt som jag tänker att, om han/hon tror att det är något jättefarligt och söker läkare och nojjar, då kan ju inte mitt vara lika illa för så illa tror ju inte jag att det är med mig (jag undviker att söka vård tills jag är tvungen för att jag håller på att få psykbryt).

Sedan när man ligger där i en liten hög med smärtor eller vad det nu kan vara så kommer man ihåg, jo, det är precis så där illa men skillnaden är nog att jag har lärt mig att jag inte är döende mer än någon annan och skulle jag vara det så är jag nog för naiv för att fatta det. De senaste 10 åren har jag kanske sökt vård för max 10% av de saker jag nog faktiskt borde ta tag i men sen går det ju över tillslut eller blir något bättre och man vänjer sig. Då väljer jag att glömma bort det hela och ignorera det. Kommer jag på tanken att ringa efter vård så tänker jag att sannolikheten att de ändå inte kan göra något åt det är ändå lika med noll så det kvittar oavsett.

Nu när paragraferna flåsar mig i nacken (= det är dags att ta beslut om det går att rehabilitera mig eller om jag är körd inom arbetslivet) så blir jag helt iskall inuti och lite rädd eftersom sååååå många saker inte finns på pappret. Jag har helt enkelt inte sökt vård för allt och det får man väl vara glad för eftersom hypokondrikerstämpeln utan tvekan skulle lysa i pannan på mig då men HUR tusan ska jag med så kort varsel kunna intyga allt? Fk tror att jag har tillräckligt på pappret men tvivlet finns ju där oavsett.

Just nu, idag, den här veckan, månaden, året skulle jag inte kunna jobba ens om de satte en blåslampa i röven på mig. Sannolikheten att jag kommer att fortsätta att försämras i samma takt som hittills är stor så vad gör jag om de tar beslutet att jag ska rehabiliteras tillbaka till arbete? Jag har inte valet att pressa kroppen och köra tills jag rasar för det går inte. Jag har bara valet att ta strid och eventuellt bli utan ersättning.

Jag ångrar inte att jag inte suttit och häckat på någon vårdcentral eller akuten, den tiden kan jag lägga på att försöka må bättre i de flesta av fallen men helt plötsligt blir det ett problem. Lite märkligt. Inte vill de ha mig springande där och ta upp en massa resurser för dem som faktiskt behöver vård på riktigt och som går att hjälpa, men nu hänger allt på att det ska finnas dokumenterat. ALLA papper ska fram. En 10 år gammal neurologisk utredning är inte så mycket att komma med. Har ju lite från de senaste två åren men det är ju en fis i rymden egentligen. Fast, det är ju faktiskt de viktigaste saker jag har på pappret.

Jaja, kanske inte ska fundera så hårt. Det blir som det blir och går det åt helvete så finns det ju inga alternativ att välja på ändå. Jag är där jag är och det kan varken en läkare, försäkringskassan eller arbetsförmedligen ändra på så vitt jag vet. Såvida det inte kommit några mirakelmediciner på marknaden?

Jag är faktiskt ganska sjuk. Jag är inte ens nästan frisk och jag lever inte ens nästan ett normalt liv. Jag har valt att se det som normalt eftersom det är så mitt liv ser ut och jag har accepterat mitt ”öde”. Men kanske dags att sluta att utåt sett få det att låta som att det skulle vara vara normalt? När jag tänker efter är det extremt få som egentligen vet hur illa det är. Bara familjen och de har knappast inget veto vid en utredning om rehabiliteringsmöjligheterna.

Stänger ner butiken nu och slutar fundera. Det leder ju bara runt i cirklar ändå 😉 Måste bara tillägga att jag klarade av att hålla mig i rörelse idag också (inte sitta och ligga ner en massa). Ryggen är snäppet bättre än igår så det går åt rätt håll 🙂 Men, för att inte falla i fällan igen. Jag har jätteont och jag har mer än en gång fastnat i lägen som tar lång tid att komma ur och en medföljande smärta som är så hemsk att den ger gåshud och illamående. Men, jag mår faktiskt bra ändå, för jag väljer att göra det. Nämen sluta nu, jag låter ju smått schitzofren. Nu sätter jag punkt på riktigt innan jag börjar tala om hur tacksam jag är över att jag inte har så ont i fötterna idag fast de egentligen håller på att göra mig galen med helvetesvärk.

Over and out!

Annonser

3 thoughts on “Jag är inte den som söker vård i onödan!

  1. förstår din tanke gång kring detta med att till pappers inte kunna bevisa att man har de problem man hävdar, precis så var det/är det för mej med, men förstår oxå tanken att man inte söker hjälp för allt…A. man fr ändå inget gehör B.man får hypokondriker stämpel för så där många olika problem kan man inte ha och C många saker går över efter en vecka eller två…problemet är ju bara att det sedan avlöses av ett nytt….

    Men defacto…söker man sällan hjälp har man väldigt lite ”bevis” för sitt mående…men det är klart kommer det till en utredning av rehabilierings bar eller inte så bör det ju där komma fram hur läget är…fast det i sin tur förutsätter att testmedtoderna är något så när realistiska …att man inte bara ska plocka skruvar i en låda eller dylikt…och sen att kroppen just på mätdagen är i oskick…min vanliga tur så har jag alltid ”bra dagar” precis just då…

    Enligt min smärtpsykolog har jag dessutom börjat använda mej av skyddsmekaniskemn att skilja kroppen från jaget och har därmed väldigt svårt att definiera och förmedla mitt mående…hur det skiftar, hur det påverkar mej osv…
    I det läget jag är nu så har jag ju frivilligt gått ner i arbetstid till16h/ veckan utan samhällets stöd insaster (för att jag inte får dem…kvalar inte in) men det rekomenderar jag INTE!!!

    Ta hellre tjuren i hornen och gå igenom alla dessa utredningar NU innan ditt socialskydd bara är skit…jag förhalar det så långt jag kan men de tär inte så lyckat…

    Nu är det dessutom så att närjag valt att frivilligt gå ner i tid och dessutom forcerr den tid jag jobbar och lever allt annat än ett normalt liv så framgår det ju inte heller i statisktiken att jag igenteligen inte klarar detta…problemet är att statistiken (i mitt falll sjukfrånvaro) speglar inte måendet…

    Nej nu var det jag som spann iväg här…det kommer att ordna sej ,kanske inte smärtfritt eller enkelt,men på något sätt blir det säkert bra!!!

    1. Tror också jag skiljer kroppen från jaget. Jag glömmer så fort det är över. Det är jag väldigt glad för eftersom jag nog skulle bli tokig av att älta allt men problematiskt när man ska berätta hur man mår eftersom svaret ofta blir, tack bra 😀 Man utgår ju från nu och inte då eftersom det är passerat och bortglömt.

      Det låter inte så klokt det du gör men jag förstår dig till fullo. Det är enklare att göra så och man ska ju orka kämpa emot systemet också.

      Hoppas det kommer en bra lösning för dig. Man måste ju ha ett liv efter arbetet också och pengar att leva livet för.

      Kram ❤

  2. låter jättejobbigt detta Ulrika !
    hoppas att det löser sej så smidigt som möjligt.
    detta att skilja på kroppen och jaget gör jag oxå, ALLTID ,annars hade jag nog blivit tokig.
    när man tänker efter så gör nog alla någotsånär sunda/glada värkdrabbade människor det,
    dom som inte gör det e väl dom som baaara gnäller å har fastnat i offer-rollen rejält,
    å hur kul har dom det, eller hur roliga e dom att ha å göra med?????
    håller tummarna för dej nu ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s