Funderar på ett nytt kapitel i livet med vad?


Undrar bara vad det skulle kunna vara. Jag kan verkligen inte komma på något jag både vill och kan göra just nu. Jag vet bara på ett ungefär vad jag absolut inte vill ägna min tid åt plus sånt som går bort pga omöjlihetsfaktorn.

Jag vill inte hänga framför Facbook all min vakna tid (jag drar mig undan mer och mer även om jag är lite av en periodare). Jag vill absolut inte hänga i några forum oavsett vad de handlar om. Det finns alltid en rivalitet och ett utåtagerande som jag inte förstår mig på (lagt ner allt sånt till 99%). Forum och sånt är bra i vissa perioder i livet eller när man vill lära sig något nytt men det är inte ett bra substitut för att socialisera med andra människor.

Jag vill inte städa bort mitt liv. Jag vill ha ordning och reda utan att behöva städa (ööööh, jag vet, det hänger inte ihop). Jag vill ha en större diskmaskin så disken fixar sig själv också.
Jag vill inte snöa in på saker, vara helt manisk en period men sedan få ge upp allt för att jag inte orkar med det (bloggen är det enda som ja regelbundet hänger mig åt).

Sedan kommer listan på vad jag inte kan och den skiter vi i för den är bara deprimerande. Problemet är bara att det jag kan göra är ungefär det jag inte vill göra. Jag önskar att jag istället orkade ta mig till stan och ta en fika med någon istället för att hänga på Facebook och tro att jag känner folk som jag inte känner. Jag skulle vilja klippa mig och ha ett kreativt intresse (som jag inte måste sluta med). Jag skulle vilja gå en utbildning av något slag. Jag skulle vilja orka hålla en studiecirkel som jag fått utbildning för att klara med aldrig orkade med (jag blev faktiskt tillfrågad och ombedd att hålla studiecirklar i ett visst ämne). Det är surt för jag kunde gjort något riktigt bra med det där.

Jag kommer inte säga att jag skulle vilja jobba för så känns det inte just nu. Det var många årsedan nu och visst saknar jag själva grejen, att träffa andra, ha en meningsfull sysselsättning och tjäna pengar. Bara det att det inte går så jag har slutat längta nu även om jag hoppas att läget förändras i framtiden.

Känns lite som att det inte finns något för mig. Men inte kan det vara meningen att jag ska gå hemma som ett lik varje vinter, leva upp lite på våren, blomma på sommaren för att vissna på hösten och återigen bli en osalig ande? Vad är det för mening med det? Vad är planen för mig så att säga?

Jag skulle vilja umgås mer med folk men samma sak med det som med jobb. Hur ska jag orka det? Jag orkar inte vara värdinna flera gånger i veckan. Att jag tar mig någon stans är väldigt sällsynt iaf på den här sidan av året. Bara det att jag ska till AF i veckan gör att jag inte kan planera något eller göra något för att riskera att jag inte kan ta mig dit. Ironiskt nog handlar det hela om huruvida jag kan rehabilitera tillbaka mig till arbete eller ej. Jag säger lycka till om de tänker försöka 😉 Jag är väldigt intresserad av hur det skulle gå till.

Jag är en smått hyperaktiv människa i en rustning av plåt. Det går inte fort att göra något och det knirrar och knarrar. När man vill förmycket så stupar man rakt fram. Det är ju liksom förutbestämt hur man kan och ska röra sig. Jag blir inte längre stressad av det eller egentligen särskilt frustrerad. Bara uttråkad. Väldigt uttråkad. Att ens fundera på att tycka synd om sig själv leder käpprätt åt helvetet och är väldigt destruktivt. Jag ventilerar genom bloggen sen skiter jag för det mesta i det.

Så vad tusan gör jag? Jag har en del saker jag tycker är roligt men som jag hela tiden får ge upp. Alltså ligga i sängen med datorn på magen och redigera foton, filmer, greja med blogg och hemsida, googla, youtuba eller fotografera. Trädgården är inte ett alternativ så här års och ändå bara något jag orkar med ett par månader på våren och sommaren när det är skapligt varmt. Städa är verkligen inget intresse med något jag fyller tiden med och det är ganska tacksamt eftersom det är ett evihetsgöra men det där är också något som går i perioder. Vissa veckor orkar jag inte ens sätta i sladden till dammsugaren.

Låter som att jag har ett ganska trist liv och det har jag på många sätt. Hade jag inte haft min son hade jag gått under för längesedan. När han kommer hem från skolan så börjar ofta min dag. Den fortgår i några timmar tills jag inte orkar mer och börjar vanka runt lite oroligt. Sedan är det läggdags och då börjar liv nummer 2. Jag piggnar ofta till när jag har lagt mig och kan lägga en massa tid på att snöa in på något som jag är intresserad av. Google är världens bästa uppfinning! Sedan somnar jag framåt småtimmarna och sen gryr dagen.

Alltså, jag gör extremt lite på veckorna. På helgerna kan jag leva upp lite. Tillåta mig att göra sånt jag får betala för veckan efter. Att åka bort, hälsa på någon, ta emot besök, åka och kolla i affärer osv. Det är inte det att jag inte vill träffa människor på veckorna, absolut inte men jag orkar bara ett par timmar och inte dagligen för då får jag betala på helgen och helgen är helig för mig eftersom man har familjen hos sig då.

Det mesta är något av ett moment 22. Jag saknar min vän som gick bort i våras som jag hade i huset bredvid. Det var så lagom långt att gå, inget behövde planeras  förväg och jag kunde gå hem när jag ville. Jag saknar våra samtal och hennes värme. Hade jag haft henne kvar hade jag förmodligen inte ens kommit på tanken att skriva det här nu. Det var en meningsfull sysselsättning att kunna sitta hos henne, få vara medmänniska och hjälpa till med det jag kunde för stunden. En sådan relation kommer jag aldrig någonsin att få med någon igen. Det var speciellt.

Jag önskar det fanns något för mig att göra om dagarna. Något som ersätter allt vankande fram och tillbaka. Herregud, det låter som att jag har ett helt miserabelt liv. Missförstå mig inte. Jag älskar mitt liv och det jag har men visst fattas det några saker. Som en frisk kropp och en sysselsättning eller iaf en hobby som man klarar av. Det händer att jag kör på ganska hårt för viljan finns ju alltid där och då njuter jag till 100% även om det är städning, ett kalas, en resa, trädgårdsarbete eller något annat roligt….eller nyttigt. Tyvärr så hamnar jag alltid tillbaka på ruta ett igen. Alltid kommer bakslaget!

Så vad gör jag om 10 år? Tror nog att om jag gör exakt samma sak som nu så ger jag fan upp. Kommer absolut slänga ut datorn innan det går så långt att jag lever genom den då med. Jag hoppas, hoppas att förutsättningarna har förändrats då även om det är en liten förändring till det bättre. Om inte annat får jag väl hitta en livsuppgift som att bli andlig eller nått. Jag kanske på allvar ska börja prata med alla spöken?

Skämt åsido, jag avundas inte dem som är sjuka men ändå måste arbeta för att de inte har något val för där var jag ett tag. Jag slet i ganska många år och mådde väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt sett. Jag vet hur det känns men jag kan samtidigt avundas att de fortfarande kan fast de inte orkar egentligen. Jag har passerat den sträckan vid 34 års ålder (var tvungen att räkna på fingrarna nu). Alternativet är borta och det skulle inte förändra något om någon sa att imorgon ska du börja arbetsträna och försöka komma upp i halvtid. Jag skulle inte kunna släpa mig dit mina dåliga dagar även om jag inte fick några pengar. OBS! Som det känns nu (hopp om förbättring finns)!

Jaha ja, det här ledde mig inte framåt alls men det var väldigt skönt att få orden ur sig så nu släpper jag det och ägnar mig åt att titta på någon någon play-kanal. Tyck inte synd om mig! På riktigt, jag behöver mer höra hur andra tagit sig vidare trots hinder.

Hur hittade du/ni en meningsfull tillvaro oavsett vad hindret var?

Annonser

6 thoughts on “Funderar på ett nytt kapitel i livet med vad?

  1. Ja du, vart är vi om tio år?

    Jag fick själv den frågan för några dagar sedan och jag har inget bra svar. Jag vet bara att jag omöjligen är ”fast” på samma ställe i livet som jag är på nu. För liksom, allvarligt, hur ska man kunna förutspå sitt liv? Den enda som går att säga är att NÅGOT kommer ha hänt på de närmsta tio åren och förhoppningsvis till det bättre.

    Jag vette fasen ärligt talat hur jag klarar av mitt liv. Jag är en otroligt rastlös människa innerst inne som skulle bli seriöst knäpp av att inte ständigt göra saker, antingen med skallen eller med kroppen. Känner igen det där med att vara fast i en plåtrustning och jag stupar framåt och slår i mig hårt, får bucklor i plåten, ofta. Är väl först nu jag har insett att ska jag hålla i en 60 år till varav 40 år helst med studier/arbete, då är det dags att sluta buckla rustningen och börja tänka på att den behöver hålla. Det är många människor i min omgivning som sagt det till mig länge, men är väl först nu jag börjat tänka om på allvar.

    Men alltså, trots bucklorna, trasigheterna och allting annat så har jag hittat något meningsfullt. Jag utbildar mig och det är en ständig berg- och dalbana att försöka orka med och sånt som jag i princip hela livet har kallat för passion, intresse, livsstil eller livskvalité, det omvärderas eftersom det ger bucklorna och sätter ständiga käppar i hjulet för utbildningsbiten. Tänker jag efter borde jag ha slutat med hästarna för många år sedan, det hade besparat massor av bucklor på sikt. Åtminstone slutat köra på med det trots att kroppen skrek ifrån ljudligt. Om jag får mer bucklor – vart är jag då om tio år? Har jag en meningsfull tillvaro då? Ärligt talat börjar det bli lite väl många bucklor…

    Livet är ju på något sätt en ständig anpassning och jag hoppas verkligen vännen att du hittar något som du trivs med och som funkar utan att buckla till dig mera. Du är en jättefin människa!

    Önskar att jag kunde komma med något bättre men det här är allt som min väldigt trötta hjärna orkar formulera såhär dags.

    Kram ❤

    1. Låter helt underbart att du tänker förverkliga dina drömmar oavsett allt! Kämpa på!
      Mitt yrkesliv verkar i dagsläget ha passerat, jag kan verkligen inte studera, gah, det är så mycket jag inte kan och jag kan inte komma på något annat än det jag redan gör mer än hoppas på en bättre framtid. Önskar jag inte hade fått käppar i hjulet så tidigt så jag fått leva minayrkesdrömmar i några år. Just den biten är mer än körd hur bra jag än skulle bli. Liten aning surt men ser fram emot den dagen du är färdig 🙂 Man kan iaf glädjas åt andra.

  2. Är vaken fortfarande eftersom det är dags för en ny dos Citodon så jag kommer upp på morgonen. I dag blev det ingen skola för jag vågade inte ge mig iväg i rusningstrafiken och riskera bli knuffad efter operationen. Jag var riktigt dålig för 10 år sen och orkade ingenting. Fick ladda energi för att orka gå på toan. Men något i min hjärna vägrade ge upp och jag hoppades alltid på en bättre dag men det tog flera år innan det blev bättre. Men bra blev det aldrig och jag valde att ta dagen som den var. Gjorde det jag klarade och filade även på det som jag misslyckades med. Brydde mig inte om vad andra tyckte. Jag lät allt flyta på utan att tycka synd om mig själv för jag visste inte vad normalt var. Jag har knappast några bra förslag men låt livet flyta på för det har alltid överraskningar att komma med. Både bra och dåliga. Jag har kvar de flesta vänner för de bryr sig inte om det jag är dålig på eller inte klarar av. Det har gjort livet lite enklare. Du och jag har helt olika förutsättningar men jag beundrar din styrka och mod och din fina familj. Du har låtit oss andra få ta del av ditt liv på ett fantastiskt sätt som berör. Nu svamlar jag för mycket igen och inte en kotte fattar vad jag menar :S ❤

    1. Man får aldrig ge upp eller falla in i offerrollen. Skönt att höra att du aldrig gjort det 🙂
      Hoppas du får drägligare smärta snart. Låter inget vidare att behöva avbryta sömnen för att fylla på med smärtlindring 😦

      Roligt att du uppskattar det jag skriver och du svamlar inte kära du ❤

  3. förstår din tanke gång och kan väl säga att jag för min egendel inte trodde för ett år sedan (lte mera) att jag skulle ”klara” att jobba 16h i veckan som jag gör nu. Det är TUFFt som baraa den och jag har fått pruta ner mitt sociala liv till mkt facebook men jag känner att det ger mej en hel del…och ett visst utbyte får jag via jobbet. Sen önskar jag att allt annat bar aflöt på, då tänker jag på sjukgymnastik,läkarkontakter, socialkuratorer,jobbsituationen osv…men tyvärr tenderar det att ta allt för mkt av min återhämtningstid… vilket resulterar iatt någon träning till exempel inte hinns eller orkas med alls… så jag vet inte om detta är hållbart i längden…

    Skulle jag bli hemma igen tror jag mitt engagemeng och hjärta skulle klappa vidare för de utvecklingsstörda jag jobbar med men då i en annan friare form än arbete,men sen skulle nog mkt tid tillbringas kring EDS och vår situation… kanske kontaktperson för riksförbundet eller styrelsejobb eller hem och skola… något att känna sej behövd och stärkt utav…MEn som är ditribuerar bart så att man kan ta det när ork finns.

    1. Jag har kvar hoppet om att bli bättre, det kommer aldrig att försvinna och det är härligt att höra att andra har lyckats hämta sig lite 🙂 Tack för att du berättade och fortsätt kämpa på (inom rimliga gränser).

      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s