Livstecken


Hej på er!

Sett att jag haft galet mycket besökare trots uppehåll i bloggandet. Det förtjänar jag inte men signalerar att behovet av att läsa om andras erfarenhet fortfarande är lika stor som tidigare. Antar att det aldrig kommer att förändras.

Kommer tyvärr inte att svara på alla kommentarer jag fått in. Jag ska försöka beta av dem allt eftersom men känner mig inte redo att hoppa in i bloggvärlden riktigt än. Sparar lite på energierna men en liten uppdatering tycker jag att alla trogna läsare förtjänar.

Idag fick jag mitt beslut från Försäkringskassan. Från och med den första september går jag över till hel sjukersättning. JAG BLIR PENSIONÄR vid 35 års ålder.
Blir enklast att kalla det sjukpension för annars vet ingen vad man pratar om.

Smidigt och enkelt, inget bråk, precis som jag blev lovad.
Alla papper var i ordning och det med råge. Jag har hunnit samla på mig både ett gäng diagnoser på pappret och lite annat smått och gott som mer än väl styrker den stadigvarande funktionsnedsättningen. Och precis som att Rom inte byggdes över en dag tog det inte dagar utan år att samla på sig allt detta.

Jag har aldrig bett om något utan bara gjort som jag blivit tillsagd. Jag har testat och misslyckats, testat och misslyckats och nu har jag misslyckats tillräckligt. Försämringskurvan pekar spikrakt neråt med undantag av just nu då det verkar ha lugnat ner sig lite på den fronten och är mera stadigt dåligt eller stadigt halvbra.

Med alla nya hjälpmedel jag har i form av manuell lättviktsrullstol (väldigt lite använd förvisso) och en trehjulig Mini Crosser plus den där eviga oroskänslan som man haft i åratal, nu när den är borta. Då, nu,äntligen kan jag slappna av.
Finns det en mikrochans att jag blir bättre så är det nu jag kommer att bli det och blir jag inte det så är det ändå ok för jag har accepterat min sjukdom till 100%. Den är det den är. Jag är trött på den men den är en del av mig precis som allt annat.

Det finns saker jag önskar jag slapp och saker som går an men jag får inte välja. Så är det. Jag lägger inget fokus på det längre.Jag vägrar envist att bli en sådan där bittre jävel som bara gnäller. Jag pratar knappt om det alls. Idag fick jag den finaste komplimangen jag någonsin fått:

”Du måste vara ett praktexempel på positivt tänkande. Jag vet att du har ont men du gnäller aldrig. Det där du gör ska du ju inte göra men du är så jävla envis du.
Men du gnäller inte efteråt fast jag vet att du måste ha ont. Sedan är du på det igen”.

Det var syftat på när jag ligger i rabatterna och slutligen kryper och hasar mig fram bara för att jag måste slutföra. För att jag vill det. Dagen efter är det dags för ryggskott. Så är jag inne några dagar och sedan ner i rabatterna igen. Det är mitt stora glädjeämne förutom att plocka svamp. Klart det är värt det ond om man tar det då man är ganska skaplig och har ”råd” att bli lite sämre.

Efter omständigheterna så mår jag väldigt bra. Livet är inte enkelt men det fungerar och från och med första september: Ingen mer förnedrande ”idiotverksamhet”. Inget tvång om närvaro på någon meningslös dagdriverikurs.

Jag fick nog av det tidigt redan då de erbjöd mig en anställning med kort varsel istället för att delta som deltagare. Jag hade ju själv erfarenhet av det dom arbetade med. Säger allt om hur seriösa  dom var. Jag var där för att jag var sjuk och blivit förpassad dit av en oengagerade handläggare på arbetsförmedlingen. Deras uppgift var att se OM de kunde se till att hitta ett jobb som passade mig efter mina förutsättningar. Inte ge mig jobb rakt av på plats.

Inget mer sånt i fortsättningen! Härligt!

Blickar framåt, skiter i alla läkarbesök som ändå leder till ingenting eller möjlgen ytterligare frågetecken. Vill helt enkelt inte. Det får vara som det är nu med det mesta. Jag har vant mig och anpassar mig efter det. En annan dag kanske jag tar tag i allt igen.

Vikten och maten. Tja, det kunde varit bättre. När jag var nere och vände på 45 kilo så fick jag nog och tvingade i mig en massa kalorier tills jag hamnade på 47 igen. Pendlar två upp och två ner nu och när det går två ner ser jag förjävlig ut helt enkelt men det blir inte bättre med den biten. Magen och tarmarna är skit och skrot och inoperabelt och allt det där. Det är som det är.

Och jag är som jag är 🙂

Kram på er och ha en fortsatt trevlig sommar. Vi ber till högra makter om en varm och mild höst, inte sant? 🙂

Annonser

12 thoughts on “Livstecken

  1. nämen hej Ulrika kul att ”se” dej, va skönt att du ska bli ”pensionär” som du säger då slipper du mkt förnedrande idiotverksamhet, jag blev pensionerad för närmare tio år sedan, å även om det inte e kul direkt så känns det endå skönt när det nu e som det e . jahaja hoppas att du dyker upp lite då å då nu i fortsättningen, jag har saknat dej 🙂 men hälsan e ju viktigast så gör som känns bra , ingen stress eller tvång !!!

  2. Grattis!!! till att slippa FK och bara ägna dig åt att må så bra som det är möjligt. Och slippa försäkringskasseångesten. Jag går också i ”väntans tider” men har inget slutdatum…än.

  3. Hej igen Ulrika !
    Saknat dej !
    Får säga grattis först o främst till att du fyllt år (varmaste dagen på året ,samma här vet du ) o sedan till att du får slippa förnedringen nu o bara försöka att finna en livskvalitet som du orkar med .
    Jag har ju haft denna nu i 8 månader sedan jag blev överflyttad o det är mycket lugnare ,dock så är ju ekonomin därefter med .
    Har du sökt Handikappersättning , annars ska du göra det ?
    Kom även ihåg AFA o sånt där genom facket .
    Gick ju in i ett envist skov i mars månad o blev inlagd o tappad på vätska o sprutad med kortison både här o där ,men tål ju inte detta så bra .
    Har även fått bra mycket bättre smärtlindring nu , kunde ju inte ha Norspanplåstren heller ,dom lossnade hela tiden o jag tålde dom inte på huden .
    Nåja , det är iaf roligt att höra av dej igen samt att du har ju en väldigt bra blogg med mycket information om EDS så det är väl himla kul att människor hittar o uppskattar den .

    Kramar till dej gumman .
    MD

  4. Glad blir jag över denna lägesuppdatering från dig. Din livskraft – eller ska jag kanske kalla den för din ”livsglädje” (med inslag av en rejäl dos jävlaranamma) – går det näppeligen att ta fel på.

    Ja, statens kaka (i ditt fall sjukersättningen) är, som man säger, liten men säker. Man slipper längre att bli förnedrad och ständigt ifrågasatt av mer eller mindre oengagerade paragrafryttare till handläggare på såväl AF som FK. Kort sagt: Den ekonomiska osäkerheten försvinner. (Fast det gäller förstås att nu rätta mun efter matsäck. Man kan glömma det där med romantiska månskensnätter i Acapulco eller beachball på Maldivernas vita sandstränder. Å andra sidan har säkert inte de alternativen varit aktuella för dig ens om ekonomin varit mer än god.)

    Ett gott råd till dig: Du ska inte känna någon press på dig att svara enskilt på varje gjord kommentar här på din blogg. Kändisar inom artistvärlden brukar lösa detta slags dilemma på sina bloggar genom att ibland skriva ett kollektivt svar till de kommenterande läsarna, inte sällan i form av ett helt nytt blogginlägg. Alltså ungefär så som man kan säga, att du också har gjort just nu, genom att skriva denna nya uppdateringsbloggartikel.

    Hoppas som du att hösten ska bli mild och skjuta upp snöns ankomst i det längsta. Men huvudsaken är att ditt hjärta är varmt. Och omtänksamt. Något som verkar vara fallet med tanke på den optimism och de positiva vibbar ditt nya blogginlägg utstrålar.

    Var rädd om dig! // önskar din cybervän Buster Bullskit

    1. Håller med…om kommentarerna! Och säger också grattis till att få lite lugn och ro – härligt! Går också i väntans tider…ha det gott och var rädd om dig!

  5. Skönt att veta att du är ok och att du fick hjälp med sjukersättning. Själv är jag på g in i rehabkedjan tyvärr. Har tack och lov inga problem med varken Arbetsförmedling eller F-kassa. Alla verkar pålästa och vill hjälpa till med allt möjligt. På mindre orter verkar inget fungera och problemet heter oengagerad personal med dålig attityd. Ne ut och njut av den sol som finns. Den lyser åtminstone här i stan. ❤

  6. Tack Ulrika för att du gav ett ”livstecken” det hjälpte och gav mig lite tröst. Har ingen egen blogg men följt din ett bra tag nu. DU kan verkligen konsten att peppa upp andra. Jag heter Marianne är 52 år och fick min diagnos för ett år sedan efter många års förnedring och slussande ja du vet. Jag blev sjukpensionär nu den 1 juli men har väldigt svårt att acceptera de jag som aldrig varit ”sjuk” aldrig gett mig för ngt men men sånt är livet. Jag håller med en mild och fin höst. Har du lust kan du skriva en rad. Sköt om dig och ha det så gott

    Många kramar Marianne

    1. Hej Marianne! Tack för din kommentar 🙂

      Ledsen att du sitter i samma sits men tillsammans blir man starkare. Jag vet precis hur viktigt det är att känna igen sig själv i andra och få höra att livet liksom går vidare. Att det ens finns ett liv trots eländet.

      Än så länge har hösten varit mild. Vi håller tummarna för att den fortsätter så.

      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s