Märklig återförening


Tänkte efter föregående inlägg att jag lika gärna kunde göra en update trots att jag inte alls hade tänkt göra det. Ligger här med ett hjärta som dundrar på som en galopperande häst i bröstkorgen, illamående och tryck i övre delen av magen och obehag, obehag, obehag!

Det är väldigt längesedan jag mådde så här. Jag skulle vilja påstå att jag inte mått så här sedan i våras. Det är hösten! Den sablans skiten är här! Blev lite för mycket att besöka optikern idag. Jag orkade egentligen inte men tiden var bokad och jag behöver nya glasögon. Dessutom är det dags att byta Norspanplåster imorgon. Det håller inte i 7 dagar på hösten och vintern. Det är ett konstaterande. Väder och vind gör skillnad och då är det ändå fortfarande varmt om dagarna.

Skit samma, jag har överlevt det här varje år nu så det ska nog funka även detta. Har istället en rolig sak att berätta! Tänka sig 🙂

Overkligt sammanträffande och återförening

När jag var liten var min farmor min dagmamma.
I huset bredvid farmor och farfar flyttade det in en tjej när jag var ca 5 år. Hon var dagbarn under en tid hos farmor. Vi lekte! Hon var bland annat med på mitt 6-årskalas.

I min film om eds (http://www.youtube.com/watch?v=0TWLB24fVJk) finns det med ett foto från när jag var liten (1984). Bredvid mig står egentligen den här ett år äldre flickan. Jag klippte bort henne då jag gjorde filmen eftersom vi inte haft någon kontakt på många, många år och jag inte kunde fråga om lov. Inget konstigt med det.

Vi gick från högstadiet på samma skola men tappade bort varandra. Vi levde väldigt olika liv i olika bekantskapskretser. Sånt händer ju. Inget konstigt med det.

Åren gick. Jag trodde hon flyttat från hemstaden precis som jag. Det hade hon också. Hon utbildade sig och flyttade runt i världen. Eftersom vi inte umgåtts på så många år så blev det inte så att man funderade på att ta kontakt.

Så i förra veckan fick jag ett meddelande från en vän och läkare som ville etablera kontakt mellan mig och en annan kvinna som bodde i samma stad. Hon hade barn precis som jag fast ett par år yngre än mitt barn. Både hon och barnet hade Eds-diagnos. Precis som jag och min son och märkligt nog gick barnen på samma skola och vi visste inte om varandra. Självklart ville jag ta kontakt!

Tror ni jag blev chockad när jag såg namnet som såg bekant ut? Tänkte att det är inte möjligt. Jag googlade och kollade och visst var det möjligt. Det var hon! Dessutom bodde hon bara ca 200 meter från mig. På samma gata vi bodde på innan vi flyttade in i det lilla gula huset en bit bort. Kunde knappt sova den natten. Klockan var sen och jag kunde inte ringa. Skickade meddelande via Facebook men kunde inte vänta på svar utan slängde mig på mobilen och skickade ett SMS tidigt morgonen efter och jag fick snabbt svar.

Några timmar senare stod hon i min hall och vi kramades. Båda chockade!

Nu har vi träffats varje dag sedan dess. Jag får nästan nypa mig i armen.

I en ny stad, båda ovetandes om varandra, barn på samma skola och alla har vi samma diagnos. Så mycket gemensamt!

De två små flickorna som lekte på 80-talet, i en period sågs dagligen. Som fotograferade tillsammans vid det nyplanterade äppleträdet i Juni 1984. Just det fotografi jag använde när jag lite hastigt och lustigt slängde ihop min film/video.

Nu bor vi nästan grannar i en annan stad och delar samma livsöde. Visst är det otroligt? Hur stor är sannolikheten för att det skulle inträffa och hur stor var sannolikheten att vi skulle bli sammanförda?

Jag är glad och tacksam för min återfunna barndomsvän. Någon att både prata barndom med och om kroppar som rasar, om barn och om livet. Om vår gemensamma nämnare EDS och det bästa av allt, vi har gångavstånd till varandra. Inte för långt utan precis lagom.

Livet är märkligt ibland.Nästan som att det vore förutbestämt (fast det tror jag inte på).

Annonser

8 thoughts on “Märklig återförening

  1. Hej!
    Jag följer din blogg och har själv eds-ht och din sida var den en av de första som jag hittade då i början. Jag undrar om jag kan få låna dina bilder till min blogg och självklart hänvisar jag till din blogg och är tydlig om att bilderna kommer från dig. Jag är så dålig i min eds nu att jag inte kan fota mig själv och mina överrörliga leder.

    1. Jag har funderat. Tänkte först att bilderna känns privata, det är ju jag men ändrade mig. Jag kan inte göra vissa saker heller längre och vill varken att du eller jag ska utsätta oss för smärta i onödan. Bilderna är gamla men varsågod. Kör. Gärna en hänvisning till vart dom hör hemma 🙂

      Tack för att du hjälper till att sprida dem så fler får upp ögonen för överrörlighet.

      Kram

        1. Var så lite då 🙂 Såg inlägget. Blev en påminnelse om att jag behöver fota om några bilder. Känner inte igen mig själv så här ett par kilo mindre,några år senare. Vill du då får du spara ner dem så du slipper få med allt onödigt i varje bild. Du har ju länkat så fint till sidan ändå. Bara så du vet. Hoppas det får någon att förstå.

          Kram

      1. japp, verkligen…hoppas nu att ni kan fortsätta umgås och så skönt att ha någon så nära som är i samma lika sits liksom…ha en fortsatt bra Söndag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s