Livet på tre hjul


Vet inte hur det är för alla andra men i den här stan vrider folk huvudena av sig när jag kommer. Inte för att jag tror att jag ser så anmärkningsvärt konstig ut utan av ren nyfikenhet.
Jag vet att de tänker ”VAD ÄR DET MED HENNE, ÄR HON SJUK, KAN HON INTE GÅ??”
Tänk er då hur det blir när jag kliver av och allt som oftast går helt normalt (enligt mig själv).

Folk funderar nog på om jag har snott den eller bara är ovanligt lat. Inte för att jag klandrar dem, jag kollar också in folk i permobiler och rullstolar för att jag blir så nyfiken och undrar över deras öde. Jag ler även överdrivet mycket åt dem som om jag trodde de behövde det eftersom det är så synd om dem.

Min senaste insikt är att jag säger hej till alla jag möter som åker trehjuling men bara om jag själv åker i min. Och de hejar tillbaka och tittar vänligt på mig. Som om vi hade en gemensam nämnare eller en liten hemlis som bara vi två känner till.
Det har vi inte. Inte mer än några andra främlingar jag möter. Jag hejar tex inte på alla med två ben och två armar.

Jag klandrar alltså inte dom som glor. Kanske lite för att de gör det så ogenerat och för att jag påminns om att jag är likadan själv fast jag kanske tror att jag sköter det lite snyggare och går inte med huvudet bakofram så fort någon passerar.
Jag blir lite skamsen när jag inser hur nyfiken även jag kan vara och jag ivrigt förnekar det. Vore det inte bättre att bara fråga rakt ut ”Hörru, varför går inte du som alla andra?”

Nej bevare mig väl. Om någon skulle fråga mig skulle jag nog inte vilja svara (men kanske göra det av artighet ändå).
Dels för att svaret blir så långt och invecklat och dels för att jag inte har lust att berätta för alla. Väldigt många ytliga bekanta har inte en susning om att jag inte är frisk som en nötkärna och jag gillar att ha det så. Jag stoltserar inte med ortoser, beklagar mig högt över hur ont jag har eller informerar folk om något de egentligen är ganska ointresserade av.
Jag ger gärna sken av att vara helt vanlig. Händer även om tex frissan frågar om jag har semester nu att jag svarar ja det har jag. Blir jobbigt när de frågar vad jag jobbar med annars men då har jag ju redan snärjt in mig och drar någon gammal merit 😀
Inte för att jag skäms utan för att jag inte vill att någon ska tycka synd om mig, le så där fånigt mot mig och nästan börja prata med mig med bebisröst och värst av allt, börja berätta över någon vänninas kusins brylling som var jättesjuk men blev frisk av att käka aloe vera och något svindyrt homeopatika. Jag betackar mig det jag. Men, jag är inte ett skit bättre själv.

Per automatik vill man ge människor en känsla av hopp alternativt släta över för att man inte orkar lyssna mer, det varierar. Jag kan alltså känna mig hur störd jag vill över det faktum att folk är oförskämda, inte visar hänsyn, glor ögonen ur sig eller får mig att känna mig udda och dum för när jag är riktigt ärlig mot mig själv så kan jag ju sätta mig in i hur de tänker. Alltså har jag egen erfarenhet.

Tänk på det när ni kräver att få respekt, att alla ska visa hänsyn och vara förstående. Hur hade du själv varit om du inte själv suttit där och även om det inte hade varit något extremt illa så är det inte säkert att det hade fallit alla i smaken. Eftersom vi alla är olika och tar illa vid oss av olika anledningar.

Ingen säger att det är ok men på ett vis tycker jag det är ärligare och bättre att folk gör allt detta inför mig än bakom min rygg. Viskare är nämligen något av det värsta jag vet. Fan, jag har gjort det med men jag trodde inte att dom som satt i rullstol eller åkte trehjuling kunde höra så bra. Trodde dom bara var lite CP och kanske lite dövstumma 😉

Genom sig själv känner man andra eller var det tvärtom? 
Jag uppskattar inte alltid att bli glodd på men ärligt, vet man inte så undrar man så klart och har man inte upplevt det själv på nära håll så förstår man heller inte och förstår man inte heller så gör man det ju inte riktigt med flit även om den sorten såklart också finns.

Vrid ni huvudena ur led när jag kommer susande förbi på mina tre hjul. Vem vet, ni kanske är överrörliga och kommer att förstå en dag ni också och då är det dessutom bäst att inte gå ur ytterläge. Jag förlåter er med andra ord 😉

Annonser

3 thoughts on “Livet på tre hjul

  1. Jag skulle vilja kalla detta blogginlägg för kåseri. Om kåseri kan man läsa mer här: http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A5seri .

    Ett kåseri skall alltså innehålla såväl allvar som humor, gärna i form av överdrifter och underdrifter, samt vara både lärt och lekt på samma gång. Själva poängen är att stora, allvarliga ämnen kan avhandlas, helst utifrån kåsörens egen erfarenhet och referensram.

    Allt detta tycker jag stämmer in på dig och din nya bloggartikel. Så en sak är säker. Din hjärna är det då inget fel på.

    Inte heller på din förmåga att klä dina tankar i ord.

    1. Oj, hi hi, nu var du alldeles för generös med orden. Jag skrev bara av mig tankarna. Har aldrig funderat på kåseri men det kanske det är. Det blir vad det blir, ibland svammel och ibland blodigt allvar eller både och. Tack ska du ha. Det värmde att få lite beröm.

      Kram

  2. Hur man får folk att sluta glo…

    1 Skaffa ett signalhorn å då menar jag en sån där som banarbetarna använder när tåget kommer. MEEEEP låter det. Effektivt. De har slutat glo för de har svimmat av skräck.

    2 Om de fortfarande glor trots ovan försök så kör över dem med trehjulingen. 😉 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s