En konsekvens – inget farligt


Fråga:
Hjälp, håller jag på att bli sämre, har jag fått ytterligare en sjukdom, är det vädret eller har jag haft två kalas på en och samma helg och tagit ut mig lite för mycket?

Svar:
Jag har haft två kalas här hemma på en och samma helg. Det är ingen sjukdom utan en konsekvens!

Resultat av helgens kalasande:
Hjärtklappning som kommer och går
En sablans värk i händerna.
Vaknar utan känsel i händerna
Sover i konstiga ställningar och knölar ihop mig mer än vanligt i sömnen
Knakande och ömmande leder
Insomningstabletterna fungerar sämre
Norspanplåstrena känns lika effektiva som Bamseplåster
Magknip, diarré varpå mitt Movicol är omöjligt att dosera rätt
Svårt att få i mig mat och vätska
Migrän, fast det var på förmiddagen innan första kalaset, pga stress för att jag visste att det skulle bli tufft
mm

Slutsats:
Det är så här jag funkar! Det går inte medicinera bort en konsekvens av att kroppen gjort mer än den orkar. Det blir som en lång kedja av reaktioner som måste hejdas, men hur?

När det gäller min kropp finns det bara ett sätt och det är att vila, återhämta mig, vila lite till och bara ta det jäkligt lugnt. Då menar jag inte bara göra lite ditt och lite datt utan ta det väldigt, väldigt vackert. Inga utflykter, inga projekt, inga promenader och ingen stress. Hushållsarbete, umgänge och shoppingturer får vackert vänta.

Kroppen måste ta den tid den behöver och hur mycket tid kroppen behöver för att återhämta sig varierar. Bromsar jag direkt när det börjar gå utför behöver inte återhämtningen bli så lång så det är precis det jag gör och måste göra, bromsa.

Som vanligt när jag inte kan göra något annat så fastnar jag vid datorn, plattan eller mobilen. Det är tristessens fel. Ibland sitter jag med alla prylarna bredvid mig på samma gång. Gud förbjude att man missar något intressant 😉

Jag vill göra väldigt klart för mig själv att vilan och återhämtningen egentligen även förbjuder detta. Är det något mina händer inte gillar just nu så är det fingrandet på skärmen eller knapprandet på tangenterna. Jag kommer att förlänga smärtan i händerna på grund av detta. Tydligen är det något jag är redo att ta, tre inlägg på lika många dagar talar sitt tydliga språk.

Det är tråkigt att inte göra något vettigt alls så ett visst fuskande är ok. Om jag är beredd att ta konsekvenserna av det. Eller att jag åtminstone är medveten om dom vilket jag faktiskt är.

Hur bra känner du din kropp? Kan du ”läsa av” kroppens signaler, vet du vad kroppen behöver och kan du sätta den här typen av försämringar i relation till saker du gör?

Jag tror att långt i från alla kan det och ska jag vara ärligt tog det väldigt många år för mig att komma till denna insikt. Att acceptera att kroppen funkar som den gör och leva efter den kapaciteten (om den inte går att förbättra) är det snällaste jag kan göra mot mig själv.

Sedan jag blev snäll mot mig själv har behovet av att uppsöka vård minskat drastiskt. Jag klarar mig mer eller mindre på egen hand. Det kallar jag frihet!

Att inte kunna göra det jag en gång gjorde eller det jag en gång ville är faktiskt inte viktigare än att ha friheten att kunna styra mitt eget mående någorlunda.

Annonser

3 thoughts on “En konsekvens – inget farligt

  1. Tänk att det ska ta sådan lång tid att lära sig vara snäll mot sig själv. Önskar jag kunde lära mig lite snabbare. Men så kommer då tankarna som sitter bergfast: ”Så farligt är det inte. Du känner bara efter i onödan och gör dig sjukare än du är” En tanke jag vet är falsk – ändå finns den där och jag tillåter den, dumt nog, från att vara snäll mot mig själv. Tack för att du sätter fingret på en så viktig fråga!
    //P-L
    Livets Skiftningar

  2. Precis så är det!
    Det tar tid att acceptera att detta är vad min kropp nu klarar av och om jag gör mer får jag betala för det. Det gäller att prioritera och emellanåt kan det vara värt att bli liggande för att få göra något som känns viktigt eller för att få lite livskvalité. Det tog tid att lära sig signalerna från kroppen, att nu är det bra, dags att vila. Men det är inte alltid så enkelt.
    I en smärtskola fick jag höra talas om Gunilla Brattberg som har arbetat med smärtpatienter. Hon har bla skrivit flera böcker om smärthantering. Hon visar bla att man går igenom flera stadier när man lever med kronisk smärta, sorg, acceptans och så vidare. Det är ganska intressant hur människan fungerar tycker jag och det finns ju så mycket som påverkar oss i vårt mående både fysiskt och psykiskt.

  3. Jfr talesättet Som man bäddar får man ligga.

    Jag gillar din galghumor, Inte Bara Sjuk! Du är insiktsfull och klok som en pudel. Men det är – vilket vi alla vet – alltid lättare att säga tulipanaros än att göra en.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s