Jag ska berätta något ”förbjudet”


Nu var det bra längesedan jag skrev något så jag kompenserar för det och gör något riktigt ”förbjudet” nu. Jag tänker prata om att jag inte har ett rent helvete, att det inte bara rasar utför, att jag denna sommar kunnat göra saker jag inte gjort på… kanske 15 år eller mer. Jag har faktiskt haft det riktigt förjävla bra ska jag berätta och jag tänker inte inleda med att:

”Jo såklart jag haft ryggskott, såklart jag haft migrän, nackspärr, brutet en tå plus en massa annat.”

För vet ni, det är helt obetydligt och oviktigt! Det finns inte en enda människa som inte drabbas av sådana där saker titt som tätt. Det finns inga ”felfria” människor utan nästan alla har något och mer därtill och skulle jag inte stå pall för det ”lilla”? Jag har för tusan varit på botten och vänt!

Det är rätt normala saker ändå när man närmar sig 40 med stormsteg, ligger på minuskontot vad gäller muskler, när man varit fysisk inaktiv sedan förra sommaren osv. Det är en långsam process. Så länge det inte handlar om oåterkalleliga allvarliga skador så finns det fortfarande möjlighet att bli lite bättre. Blir man lite bättre på många områden så blir hela allmäntillståndet bättre. Det kanske är ett under att jag orkat och klarat så otroligt mycket denna sommar men väldigt långt ifrån ett mirakel.

”Men herregud, tänk om Försäkringskassan får veta!”

Ja tänk om dom får det, bäst jag låtsas som att jag är sängliggande varje dag då? Det är farligt att prata om annat än hur jävligt allt är när man inte står till arbetsmarknadens förfogande? Man förtjänar inte att må bättre i perioder?

Muskler är en färskvara så jag kommer behöva kämpa för att behålla dem i vinter. Det går mycket snabbare att förlora dem än att bygga upp dem och det märktes direkt när jag av helt naturliga skäl blev trött och började vila mer. Gamla välbekanta problem började göra sig påminda. Jag försöker inte lura mig själv, jag är medveten om hur flyktiga sådana här perioder kan vara men jag förtjänar det här så sjukt mycket och jag har kämpat för att hamna här. Varför ska jag inte våga skrika ut det?

Hur är det här möjligt då, har jag inte EDS?

Dra inte för snabba slutsatser nu. Det handlar väldigt mycket om inställning (inte bara vilja), att sakta men säkert fresta på fast det gör ont, försöka igen och igen fast jag egentligen inte vill/kan/orkar och så KABOOM, jag bröt igenom väggen och kom ut på andra sidan, ni vet där gräset alltid är grönare.  Jag lyckades pricka in precis alla omständigheter rätt. Tur eller skicklighet, vem vet.

Det handlar inte om att jag gått från förlamad till gående direkt, inte ett enda mirakel har skett faktiskt. Jag har EDS (ht) som inte är kolera, pesten, ett virus, en sjukdom som sprider sig, cancer eller något annat farligt eller livsförkortande. Jag har en avvikelse i bindväven samt en hel hög med symptom och andra relaterade eller icke relaterade diagnoser. Min kropp må vara avvikande och udda på flera sätt men min kropp trotsar inga direkt naturlagar. Jag KAN bygga muskler, det har bara tagit väldigt många år för mig att vila mig i form för att på riktigt klara av det. Den där totala fysiska utmattningen/utbrändheten släppte långsamt taget om mig. Tänk på att jag ändå har några år på nacken, jobbade heltid i några år och pressade sönder mig fullständigt innan allt bara gick som en störtloppsbacke utför.

Det tog mig väldigt många år att lära mig bromsa och ge fan i att klättra uppför backen för att återigen kasta mig utför. Nu kan jag bromsa även om jag väljer att skita i det då och då. Ingenting är förändrat vad gäller mina genetiska förutsättningar, genavvikelsen finns kvar lika mycket liksom diagnoserna jag dragit på mig genom åren. Det är acceptans, ett inre lugn, minimalt med stress, kontinuerlig smärtlindring, bättre balans gällande precis allt, skaplig sömn och livslust, drivkraft, glädje, inspiration samt en och annan ”pysventil” då frustrationen kommer, som är mitt vinnande koncept. Jag vet att inte alla är där eller kommer komma dit på väldigt, väldigt länge. Jag vill bara att alla (ja nästan alla) ska vara medvetna om att må bättre inte betyder frisk och kurerad utan just bättre och det är gott nog! När man inser att det faktiskt kan hända så ökar oddsen att det händer.

Att ha EDS betyder inte att du kommer bli sämre eller måste bli sämre. Du kan bli sämre och om du lever ditt liv destruktivt och inte lyssnar på din kropp och får rätt hjälp så lär du bli det. Du måste också tro på att det kan bli bättre för annars kommer du inte anstränga dig för att det ska bli så. Lyssna aldrig på rösterna som säger hemska saker som händer alla med EDS. Stäng dina öron och lev ditt eget liv! Acceptera att det svänger som fan och dansa med istället för att sätta dig på golvet och tjura.

Det var allt från mig, tack och hej!

Annonser

7 thoughts on “Jag ska berätta något ”förbjudet”

  1. Jag borde lärt mig med åren att när folk inte uppdaterar sin blogg så mår de bättre men dig blir man ju orolig för ibland. Klart man får säga att man mår bättre. Det gör mig glad att höra det 🙂 Jag hoppas du blir starkare för varje dag som går. Å njut av den sena sommaren. Bättre höst kan man ju inte få.

  2. Så glad jag blir att läsa om din relativa förbättring, Inrte Bara Sjuk!

    Tidigare har du berättat om att du börjat klinka på gitarren.

    Nu räknar jag med att du kombinerar ditt gitarrspelande med ett breakdancenummer.

    Då kommer du att göra succé i nästa års Mello.

    Till dess: Fortsätt träna! Keep up the good work!

    Du förtjänar det, U-G!

  3. Det var nog det bästa jag läst på länge.
    Har precis fått reda på att jag ska leva med EDS efter ca 10 år av smärta, migrän hela livet och övrig skit, trasiga knän, höfter, diskbråck mm
    Jobbat fysiskt och helt plötsligt orkar inte kroppen mer. Men efter denna läsning så stärktes tron på något positivt.

  4. Bra skrivet, och härligt att du mått bättre! Jag har så svårt med just detta…efter alla år med olika sjukdomar och mycket hån från vården känner jag en så förbannad skam varje gång jag mår bättre. När jag kan vara igång några timmar och hålla mig upprätt, när jag kan åka och handla utan att kollapsa på hallmattan när jag kommer hem, när jag har så lite smärta att jag inte tänker på den. Sen kommer alltid kraschen, kanske om en timme, nästa dag eller om någon vecka. Eller så har har jag en längre bra (ur mina mått mätt, inte ur en frisk persons ögon) period, följt av en lång period av försämring när jag överhuvudtaget inte kan hålla mig upprätt. Det är då, när jag blir sämre igen, som jag inser att jag aldrig vågade njuta av att jag mådde bättre, utan kände mig som en fuskare..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s