Ocensurerat – och kanske cyniskt


Här kommer något direkt ifrån mitt hjärta/hjärna, helt ocensurerat.

Vet ni att jag nästan bara kommer mig för att titta in på bloggen när jag är arg eller upprörd över något. Oftast ångrar jag mig och lägger det jag skrivet som utkast för att senare flytta det till papperskorgen. Är det riktigt illa så måste jag tömma papperskorgen för att det inte ska ligga kvar och jag av misstag råkar publicera det. Samma sak gäller min mejl, är jag förbannad på någon brukar jag skriva mejl som jag aldrig skickar. Det hamnar i utkast för senare radering. Därför det inte blir så mycket skrivet nu för tiden 😉 Så funkar jag.

Det händer nästan aldrig att jag skriver något i affekt längre och jag använder heller inte det som ett vapen, som att det jag sedan säger/skriver är mer riktigt eller rätt för att jag hunnit ta mig en funderare. Då låter jag hellre bli och låter saker vara osagda. *fröken duktig klappar sig själv på axeln*

Det är lite som när jag var yngre och skrev dagbok. Då kunde jag sätta pennan i glöd och ohämmat svära, vara arg, be folk dra åt helvete osv. Skulle jag släppa loss skulle jag förmodligen locka ett helt annat klientel av läsare. För nog finns det folk som tycker om att gotta sig i när andra öppet blir upprörda och gör bort sig? Jag gillar sånt, det ska jag inte sticka under stolen med.

Jag är en sådan där som hatar och älskar Facebook och forum av alla slag samtidigt. Jag hatar ( och paradoxalt nog älskar) att vara med i grupper av de flesta slag eftersom det är så mycket som skrivs som jag egentligen vill svara på men måste låta bli. Jag orkar liksom inte med tjafs och trams och så mycket blir till tjafs och trams. Folk läser fel, läser in annat än vad som skrivs, är alldeles för snabba med att svara och går i affekt och vips så har fem personer till lagt sig i och det bildas åsiktsläger.

Precis som i vanliga livet (irl) finns det även sk. fredsmäklare som kommer mot slutet och vill att man ska hålla varandra i handen, säga förlåt och sjunga ”we shall overcome”. Ja nätet är väl verkligheten fast i ett annat format helt enkelt, ett lite mer ohämmat format skulle jag vilja säga. Den stora skillnaden är att man kan radera det man nyss skrev, låtsas som att man slant på tangentbordet när man klantade sig eller släta över med ett par hjärtan eller en styrkekram. (OM det inte vore för skärmdumparna som kan slå tillbaka på och bita vem som helst i rumpan då.)

Nätet är ett ställe som rymmer mycket bra saker, som glädje och vänskap men också så enormt mycket falskhet, svek och även mobbing. På nätet gör och säger folk saker som de aldrig skulle göra i verkligheten. Finns det en tom rad så bara måste man fylla den med sina åsikter och vräka ur sig sin egen skit och nu kommer vi till det jag har svårast att begripa. Varför, varför, varför, varför måste folk tala om vad dom känner hela tiden? Måste man alltid referera till sig själv? Om någon generaliserar och tycker något så är det alltid någon jävel som känner sig påhoppad och utpekad. Varför?

Ännu mer obegripligt för mig är det när en hel flock med människor tar åt sig och måste uttrycka det SAMTIDIGT. Det hela utvecklar sig till att den stackaren som öppnat käften blir attackerad med halmgubbar och andra retoriska tjuvnyp, kallad både det ena och det andra. Alla andra är offer, man kan liksom inte ta ett andetag och se vad man själv pysslar med samtidigt som man anklagar någon annan för att göra exakt det samma. (Skriver någon att jordgubbar är äckliga så betyder det ju inte att människor som äter jordgubbar är äckliga, är ni med på vad jag menar med halmgubbar och ful retorik?).

Hyenorna kalasar på kadavret….

Den ultimata avslutningen är att när diskussionen nästan är slut, alla slickar sina sår och lugnet lägger sig som ett lock likt gräddbakelsen i måltidsstinn mage. Då gör något ett helt jävla inlägg om personen som skrev tråden ursprungligen och river upp hela skiten igen. Gärna typ ”någon skrev eller sa….. och jag vill inte hänga ut någon men…”. Två centimeter längre ner så ligger hela världskriget öppet för alla att läsa och om det inte gör det så sätter sig alla naturligtvis och letar efter vem den jäkeln var. Kanske man även ”massblockerar” personen fast man inte ens varit inblandad och sett kommentarer som raderats, PM som skickats bakom kulisserna osv. Alltså seriöst, jag önskade faktiskt att jag bara överdrev nu, hur många gånger har inte detta hänt?!

Jag kanske är cynisk, jag kanske är trött på mänskligheten rent allmänt, må så vara. Jag tycker ändå att vett och hyfs är något man ska tillämpa även när man sitter bakom en datorskärm eller mobil. Ja jag tycker även att folk borde bli bättre att lägga band på sig i verkligheten (aka irl). Man måste inte alltid referera till sig själv, projicera, och ”halmgubba”, det är helt ok att bara lyssna också och svara bara om man har något vettigt att säga.

Det här blev väl inte precis som jag hade tänkt mig men jag skulle ju inte censurera den här gången, bara skriva rakt ur hjärtat och det gjorde jag. Och eldade upp mig lite. Slutpoängen får bli att DÄRFÖR lägger jag mig sällan i sånt som egentligen engagerar eller upprör mig nu för tiden. Jag tittar på istället, springer till bloggen och skriker ut min frustration, skriver så tangentbordet glöder och lägger det i utkast… senare papperskorgen… ännu senare DELETE.

Tack för mig, det var nog allt för denna gången. Cynisk med en förkärlek till generaliseringar, det kanske sammanfattar mig det. Eller så vaknade jag på fel sida i morse, det kan man aldrig veta. Jag har iaf en väldigt stor gloria ovanför mitt huvud just nu. Skenheligheten, lika helig som vilken helighet som helst 😉

Annonser

6 thoughts on “Ocensurerat – och kanske cyniskt

  1. Ja vad ska man säga. Fick mig allt att känna att dagen startade bra när jag läste detta. Hade inte kunnat göra det bättre själv.
    Så jag klappar händerna och rebloggar detta, för det är klart läsvärt! Tack för det!

  2. Reblogga detta på Just another day och kommenterade:
    Hur många gånger har jag inte tänkt så här. Känst så här och gjort det.
    Förr brann jag inte i det tysta utan gjorde det öppet. Oavsett vad folk tyckte och tänkte. I dag är det mycket som åker i papperskorgen och som stryker med under delete knappen.
    Cynisk eller inte. Jag skulle nog kalla det realistiskt.
    Kasta bort alla offerkoftor och försök se möjligheter i stället för hinder!

  3. Nej, inte är det som du berättar ett utslag av cynism.

    Jag tycker snarare att det vittnar om att du är en realistisk tjej med god självinsikt och därtill god empatisk förmåga.

  4. Känner igen mig. Jag reagerar också så. Tänker också detsamma gällande forum, fb etc. Jag hatar och älskar dem. Jag söker mig dit då jag är sjuk och ganska isolerad och det är min kontakt med ”verkligheten” då jag knappt har något socialt nätverk omkring mig. Jag söker någon slags gemenskap, men ofta blir jag bara less när det är så mycket misstänksamhet, avundsjuka, påhopp, tävling om vem som har det värst etc. Undviker dem numera och håller mig dit där jag vet att det är lugnare, ofta utländska forum, för jag blir bara förbannad och lackar ur på folk som beter sig illa annars och även om det kanske ger mig nåt för stunden så tar det mycket energi. Jag börjar fortfarande ibland skriva saker av ren ilska, men raderar det lika fort.

    1. Det är ganska tragiskt, vi är långt ifrån ensamma om att känna så här.

      Jag var flitig de första året när jag verkligen ”pluggade” och sökte mig fram till kunskap om EDS. Då hade jag någon slags naiv bild av att jag kunde hjälpa andra som inte hade kommit lika långt gällande kunskap och acceptans. Naivt som sagt. Man kan inte hjälpa människor som inte vill bli hjälpta eller diskutera med människor som väljer att misstolka och läsa in saker som inte står skrivna. Jag har alltid undrat varför folk ställer frågor när dom inte vill ha svar eller varför folk svarar men inte på frågorna utan berättar om sig själva istället. Intressanta fenomen det där. Jag förblir nog en bloggeremit minst i ett par år till 😉

  5. Klockrent. Man känner igen det. Jag själv e proffs å tappa röda tråden och skriver om allt möjligt som inte hör till ämnet. Får skylla på att hjärnan e på rymmen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s