Vem har gjort texten till kalle på spången? Hur många sockerkakor går i ett ägg? Ååh, ååh dessa frågor som håller mig fången. Du har det bra du som blev slängd i en vägg!
”Hamlet”
Här kommer första trevande inlägget efter rensningen av det gamla skräpet. För er som är gamla besökare, nu med betydligt mindre fokus på diagnos och relaterat elände. För er nya, antagligen ett rätt normalt blogginlägg, rätt ointressant dock.
Eftersom jag det senaste året (åren?) lidit av svår beslutsångest angående bloggen och dess framtid, så är det just beslutsångest jag vill orera om för att göra en snygg övergång.
Jag undrar, är det något som kommer med åren? Har ni märkt av sådana tendenser?
Det blir bara värre och värre för mig. Förr tog jag impulsiva beslut oavsett om det handlade om kläder jag skulle köpa eller vad jag skulle stoppa i munnen. Nu är det så illa att jag knappt kan välja pyjamas på kvällen utan att drabbas av en släng beslutsångest. Så många val, så många möjligheter…
Jag kan knappt gå in i en affär och spontanshoppa länge. Det tar mig en evighet att välja mellan olika märken, färger…. och så många frågor och funderingar som dyker upp. Kanske det rent av är onödigt och finns något annat jag skulle behöva mer eller hellre vill ha?
Jag går hem och googlar. Jag kollar in alternativ och recensioner, jagar de bästa priserna och funderar och funderar. Jag har blivit en sådan där människa som jag själv brukade störa mig på, rent av hata om man får ta i lite. Finns det något mer irriterande än folk som inte kan bestämma sig? Ok, det finns det säkert men det är störigt ändå.
Jag har ännu inte börjat med ”vad tycker du?” till alla omkring mig, det är nog nästa steg. Känner jag fenomenet rätt så ska man fråga (gärna upprepade gånger) och få svar men i slutändan ändå inte välja det man blivit rådd till. Så funkar de rutinerade.
Enda logiska förklaringen till att detta drabbat mig är att jag har ”tvingats” bli mer prismedveten. Ni vet, i ett hushåll där den ena är statsanställd (läs har sjukersättning), så lever man inte något vidare utsvävande liv. Inte för att jag ska klaga, vi är ekonomiska av oss och lider inte brist på något. Livet är bara inte särskilt flärdfullt med semesterresor, hotellnätter eller oxfilé mer än när det verkligen är extra extrapris. Sedan har jag väldigt gott om tid eftersom jag just inte har några tider att passa, inga regelbundna inslag mer än äta, sova, gå på toa osv.
Att försöka hålla nere kostnaderna och inte slösa pengar på onödiga saker är väl faktiskt bra, och det var med det som det började, tror jag. Tiden, eoner av sekundrar/minutrar/timmar, att faktiskt ha tid att välja, det lär också vara en bidragande faktor. Och från detta har det utvecklats och liksom kommit att infektera väldigt många vardagliga beslut jag fattar. Trots att jag i grund och botten är en impulsiv människa, hur nu det går ihop? Det kanske är mer på det känslomässiga planet dock.
Nej, nu ska jag gå och duscha eller borde jag kanske diska först? Vänta… jag skulle svara på ett mejl, det ska jag göra nu, tror jag… eller borde jag ta ett varv med dammsugaren först?
Jag skulle VERKLIGEN behöva ha orken och kraften att arbeta och skaffa mig ett normalt jobb som ger mig normala rutiner och en normal inkomst. Som jag önskar mig det!
Jag går ett steg framåt och två steg bakåt kan det kännas som ibland. Men det händer att jag ”går fot” och därmed hinner en bit innan jag vacklar. Jag har absolut inte gett upp hoppet om att finna en lösning och få till stånd ett mer ”normalt” liv med rutiner. Jag hoppas denna otäcka beslutsångest försvinner då. Så är det med det!
Det var nog allt för nu. Att sätta punkt är också svårt för det finns alltid lite mer att säga om allt och ingenting.
Inte bara sjuk 