Mönster på Offerkofta

Mönster på offerkofta (strl. XS-XXL)

Garn: Livets garn (valfri kulör men gärna en tråkig, mörk och deprimerande).

Åtgång: Hur lite som helst eller hur mycket som helst beroende på storlek.

Stickor: Beror på hur stora maskor du vill ha. Ju tunnare stickor ju mer kompakt och hållbar blir den.

Lägg upp maskorna på stickorna. En maska för varje gång du tyckt synd om dig själv. Glöm inte att dra åt garnet ordentligt, du vill väl inte att någon ska se att den finns ett enda hål att tränga sig in genom?

Börja sedan sticka endast aviga maskor.

Väv in alla negativa tankar du kan, alla försvar du byggt upp och glöm inte din rätt att fördöma andra eftersom det är DIG det är synd om.

Utöka efter en stund men några maskor per varv. Den måste ju bli stor nog så att den rymmer hela dig och blir riktigt byllsig och skön så att du aldrig vill ta den av dig. Som en skyddande borg dit ingen når och där din ångest kan frodas.

När du kommit så långt att det är dags att börja med ärmarna så ta en paus, en extra värktablett, ring en vän och vräk ur dig hur svårt och orättvist livet är. Herregud, man måste väl få ventilera!

När du förstört din väns dag och fått denna att känna sig obetydlig. Att dennes besvär i livet     inte är något i jämförelse med dina så återupptar du arbetet.

Ärmarna kan om man vill göras extra långa men det är bara om du tänkt använda koftan så pass länge att ärmarna med tiden kan behövas kunna knytas ihop bakom ryggen.

Halsringningen hoppar vi över. Ta ett par tunnare stickor och dra nu åt maskorna ordentligt. Vi ska göra en hög polo som ska smita åt så pass att du känner andnöd och ångest. Luften ska med nöd och näppe kunna ta sig in. Då först får offerkoftan en kraftfull effekt och släpper inte ut onödig värme.

Sy ihop alltihopa och fäst alla trådar. Gärna med ståltråd för det är inte bra om det blir för mjukt eftersom man kan bli nöjd då. Det vill vi ju inte, vad ska vi då med offerkoftan till?

Ta på dig den och känn värmen sprida sig. Du är nu ett fullfjädrat självutnämnt offer. Ingen kommer åt dig så de kan smitta ner dig med glädje och hopp. Du kan nu vältra dig i alla dina rättigheter att vara ynklig, skör, liten, ömtålig, ledsen, arg, förbannad, fördömande mot omgivningen eftersom det är DINA känslor som betyder något. Det är nu lättare att tolka in saker i det du ser och vända det mot dig. Allt är nämligen mot dig! Varje mening, varje handling och du har rätt att isolera dig, vara elak, sprida din frustration vidare till andra och tvinga dem att känna sig lika eländiga som du. Om de inte gör det så är det för att de helt enkelt är elaka och vill dig illa. De vet ju inte hur det känns att vara ett offer så ha en gnutta förståelse samtidigt som du fördömer allt de säger och gör. De kan helt enkelt inte visa hänsyn!

Känn livet rinna ur dig, allt stannar. Använder du den bara ibland så finns det risk att livet rinner tillbaka.

Du har nu uppnått den maximala effekten. Det blir allt svårare att skiljas ifrån den. Går den sönder så laga den fort som tusan med vad som helst, bara det inte blir ett hål.

Skulle du få för dig att börja använda andra koftor så glöm inte det du lämnar. Ett dystert liv utan glädje som förmodligen var så värdelöst att inte ens ett riktigt offer förtjänar det.

Offer = Ett offer är någon som råkar ut för något negativt (exempelvis en olycka), eller något som offras eller ges bort. http://sv.wikipedia.org/wiki/Offer

Med all respekt för alla riktiga offer i världen:

Offerkoftan är endast till för de som vägrar gå vidare och ta vara på livet efter de förutsättningar som finns. Som utnämner sig själva till offer och som kanske i själva verket bara råkat få sämre förutsättningar än andra. Det är ok att vara ett offer. Människor drabbas av grymhet, våld, olyckor och sorg men det innebär inte att man måste bära koftan. Att vara ett offer behöver inte innebära att man måste vara det resten av livet.

Jag är inget offer. Jag är sjuk. Jag är inte ens döende mer än någon annan. Jag behöver ingen offerkofta. Det enda jag behöver är att glädjas och att leva. Jag kan klaga och gnälla stundvis, med all rätt MEN, jag har inte rätt att ställa krav på min omgivning att de ska förstå allt. Ta hänsyn till allt. Att deras liv så gå lika långsamt som mitt! Bara för att jag är sjuk behöver inte alla andra leva som om de vore det eller ta över allt som jag inte orkar. Jag har ansvaret för att se till att de i min närhet mår bra och inte bär mina sorger. Skulle de behöva bära dubbelt?

Jag har skyldighet att be om hjälp när jag behöver det. Jag kan inte förvänta mig att den ska serveras på ett silverfat om jag ingenting säger. Jag lever inte med tankeläsare!

Det är inte lätt att inte vara som alla andra. Att få kämpa och strida för allt men det är lätt att lära sig välja livet framför offerkoftan. Det är ett val man gör. Man måste bara bli medveten om att det är ett val och inte något man tvingas in i.

Over and out!

Inte bara sjuk